Från stenåldern och fram till dagens datum – skogen har alltid varit viktig för människan. I denna tidslinje beskriver historikern Gunnar Wetterberg hur människan har använt skogen och hur dagens hållbara skogsbruk formats.
År 11500-3800 f.Kr. Jägarstenåldern
Skogen täckte det mesta av Sverige. Människan jagade vilt, fångade fisk och samlade rötter, nötter och bär i skogen.
År 3800-500 f.Kr. Jordbrukets ankomst
Med jordbrukets ankomst förändrades människans förhållande till skogen. Träden ställdes i jordbrukets tjänst: boskapen betade i skogen, människorna repade vinterfoder från träden. I skogen hämtade man bränne, stängsel och virke till husen.
År 1000-1800 Skogsordning av Axel Oxenstierna
Avskogningen i Europa innebar att den svenska metallhanteringen, tack vare tillgången på bränsle, blev Sveriges viktigaste exportnäring. När det började bli ont om skog nära bruken utarbetade Axel Oxenstierna 1647 års skogsordning för att hushålla med träden. Längs Norrlandskusten anlades bruk. Det var lättare att forsla malmen dit än träden till gruvorna.
År 1800-1850 Industrialiseringens tid
Industrialiseringen i Västeuropa ledde till en kraftigt ökad efterfrågan på sågat virke. Sågarna i de svenska vattendragen började leverera timmer för export redan på 1700-talet, men efter Napoleonkrigen fick den ny fart. Konkurrensen med järnbruken ledde till att systematiskt skogsbruk infördes i Bergslagen i början av 1800-talet, men också till att Norrlands skogstillgångar började användas.
År 1850-1875 Ångsågar viktigt genombrott
Ångsågarna i mitten av 1800-talet blev ett viktigt tekniskt genombrott. Tack vare dem kunde sågverken läggas vid kusten där bräderna lastades om till exportfartyg. Sågverken expanderade snabbt och drog till sig arbetskraft från hela landet. Träden fälldes och kvistades med yxa, stockarna fraktades med häst och släde till närmsta vattendrag och flottades på älvarna ner till sågverken.
År 1875-1900 Pappersmassans födelse
Pappersmassa av träråvara blev nästa viktiga tekniska genombrott för skogsindustrin. Samtidigt övergick man från yxa till såg vid avverkningen, eftersom det gav mindre spill. Städernas byggnadsstadgor från 1870-talet och framåt begränsade dock användningen av trä i det inhemska byggandet, vilket innebar att exporten blev än viktigare.
År 1900-1939 Skog ska planteras vid avverkning
Avverkningen blev på sina håll så kraftig att 1903 års skogsvårdslag infördes. Den föreskrev att den som avverkade skog var skyldig att anlägga ny skog. 1923 utfördes den första riksskogstaxeringen, en inventering som sedan dess genomförs för att beskriva tillstånd, tillväxt och avverkning i svenska skogar. Samtidigt sökte man använda mer och mer av råvaran. Från restströmmarna av papperstillverkningen utvann man sprit till motorbränsle och brännvin. Med Alfred Nobel som intresserad pionjär började man också göra konstsilke av cellulosa. Limträ användes till balkar där belastningen var stor, men träet fick snart konkurrens av betongen. De ekonomiska svårigheterna under 1920- och 1930-talen innebar att lönsamheten i skogsbruket var dålig. Därför föredrog de flesta att bläda skogen, hugga enstaka träd, och lita till naturlig föryngring för återväxten. Skogsägarföreningar grundades för att sprida kunskap om skogsvård till skogsbönderna, som fortfarande lät sina djur gå i skogen med betesskador som följd.
År 1939-1945 Kriget stängde gränser
Andra världskriget innebar att Sverige på nytt spärrades av från mycket av sin utrikeshandel och måste hitta ersättningar inom landet. Skogen blev efterfrågad för fordonsbränsle och foder till djuren. Skogsägarföreningarna mobiliserade sina medlemmar för att röja och gallra fram den ved som behövdes. Det gynnade skogens tillväxt under flera årtionden framöver. Föreningarna tjänade pengar som efter kriget investerades i sågverk och massabruk.
År 1945-1960 Stor expansion tack vare maskiner
Skogsbruket mekaniserades med motorsågar och barkningsmaskiner. Träet fick emellertid konkurrens av billig olja, både vid uppvärmning och av plaster och andra nya material. Därför inriktades skogsindustrin på sågverk och papperstillverkning, som expanderade kraftigt. Det ledde till oro för att råvaran inte skulle räcka. De privata skogsägarna i södra Sverige ansågs inte sköta sina skogar tillräckligt bra, så en del förespråkade socialisering av skogen. Skogsägarföreningarna hjälpte emellertid sina medlemmar till mer rationell skogsvård. Staten använde skogsvårdslagen och skogsvårdsorganen för att i detalj reglera hur skogsägarna borde bruka sin mark och vilka större skogsindustrier som fick etableras.
År 1960-1990 Fortsatt detaljreglering
Från 1960-talet kom allt större maskiner in i skogsbruket – skördare, lastare, skotare, från början ofta ombyggda traktorer, men snart allt mer specialiserade. Det ledde till framväxten av en svensk skogsmaskinindustri, med avsättning både hemmavid och på export. Oljekrisen 1973 bromsade utmaningen från fossila bränslen. Statens detaljreglering av skogsbruket fortsatte, men väckte allt större motstånd, både från brukarna och miljörörelsen, som ifrågasatte vissa metoder, bland annat besprutning med bekämpningsmedel och stora kalhyggen.
År 1990-2015 Miljön jämställd med produktionen
Kritiken ledde till ett spårbyte när 1993 års skogsvårdslag antogs. Produktion och miljö blev jämställda mål, skogsägarna fick stor frihet att bruka skogen som de ville inom ramen för ett uthålligt skogsbruk. 1999 infördes certifieringssystemet FSC som också det fick stor påverkan på skogsbruket. 1994 ändrade Boverket byggreglerna, så att 1800-talsförbuden mot trähus över en viss höjd byttes mot funktionskrav. Det gav träbyggandet nya förutsättningar. Papper användes i nya förpackningar och industrin började utvinna diesel ur tallolja.
2015-nutid Parisavtalet
Klimatkrisen har åter placerat skogsbruket och skogsindustrin i rampljuset. Dels på grund av växande skogars förmåga att binda och lagra in koldioxid, dels på grund av behovet att använda mer förnybara och återvinningsbara material.
